Jag håller på att få ett anfall, jag är så otroligt matkåt, och det finns ingenting hemma inte ens lite kolasås. Var går gränsen för bulimi? Är det när man spyr upp det igen? Jag äter ju för att jag mår bättre av det. Kan jag inte få göra det då? Nu tänker säkert alla jävla fetto men det får ni gärna göra jag skiter i era åsikter dom är ändå ingenting värda. AAAAAAAAA jag blir så satans mossig i kolan när jag inte fått min dagliga dos socker. Och jag orkar inte formulera meningarna så dom blir fina, jag gör säkert en massa skrivfel som min svenskalärare skulle dampa på, men fuck det för det är ju såhär jag tänker orka hålla på och förfina det för omvärlden. SMK som vanligt på lite för hög volym, fan jag kommer bli hörselskadad innan jag fyllt 20, gaah men ändå då har man blivit döv av en bra anledning.

Nej fan alltså, jag vill inte leva det här livet. Inget bra händer, allt bara fortsätter i samma gamla nedtrampade spår, om och om igen, runt runt runt ÅNGEST.Jag har alltid varit så här störd, men det är ingen som ser det för jag är så jävla bra på att ljuga. Alla bara tror att jag är glad och lycklig, att jag lever ett underbart liv, att jag är värsta smart, att jag har en jättebra familj. Som fan heller!Det är så mycket som jag skulle vilja berätta, som jag skulle vilja att hela världen ska få veta, men jag kan inte. Det går inte. Jag vågar inte. Jag måste hitta meningen med allting snart, annars kommer jag dö.

Herrejävlar, igår hade min blogg över 7000 sidvisningar. Någon borde skaffa sig ett liv.