Idag tvingades jag gå på en A-brunn, det kallas visst kognitiv beteendeterapi och enligt Kuratorn är det ett effektivt sätt att bota sin fobier på. När den första ångestattacken lagt sig (ca 10 minuter senare) och jag kunde tänka någorlunda rationellt igen, fick jag en stark känsla av att jag gjort något kriminellt. Typ mördat någon, eller varför inte mördat mig själv. Något sånt. Resten av förmiddagen fick jag jobbiga ångestanfall med jämna mellanrum (ungefär som AllisBrallis' attacker fast lite mer psykiskt). Det var minst sagt påfrestande.Jag gick runt hela dagen och väntade på att något hemskt skulle hända, men det hände aldrig. Tvärtom så var det en helt okej dag. Det här kanske låter jättetöntigt för de som aldrig själva haft tvångstankar. Många verkar tro att man väljer själv att ha tvångstankar, typ "ja men det verkar roligt att få ångestattacker varje gång man råkar gå på en A-brunn". Så kan man få känna sig lite psykstörd, lite speciell sådär, lite utvald. Att man gör det för att få uppmärksamhet.Fyfan vad jag är trött på såna människor. Noll empati. Jag hoppas att dom får en plågsam död (kanske). Egentligen kan jag mest bara tycka synd om dom som tror att man väljer att vara lite psykstörd bara för att man är en jävla attentionwhore. Det är ett helvete att ha tvångstankar. Det finns naturligtvis olika grader av tvångsmässigt beteende, och vissa lider inte särskilt mycket av det, men för vissa går det så långt att det hindrar dem från att leva ett normalt liv.Jag har haft tvångstankar sedan jag var runt sju, åtta år. Det har gått mycket upp och ned under åren. Under vissa perioder av mitt liv har jag knappt märkt av dem, men ibland har de varit så starka att de totalt har raderat min fria vilja i särskilda situationer. Många i min omgivning har trott att jag bara låtsas, eller att jag gör det för att jävlas med dem. Det är nog bara jag själv som någonsin kan förstå hur det är just för mig. När jag var åtta tog min mamma med mig till BUP. Jag förstod inte då att det var en psykolog som jag pratade med, och min mamma sade bara lite överslätande att det var "som en doktor". Hon skämdes kanske lite över mig. Hon skämdes kanske lite över sig själv också, kanske tyckte hon att hon misslyckats med att uppfostra mig eftersom jag blivit så besvärlig. Vi gick till "doktorn" en gång, sedan tyckte min mamma att jag var botad.Det tog mig flera år att inse att det inte var något fysiskt fel på mig. Att det var hjärnan som fuckade upp det hela, att det som jag kände inte var på riktigt. Det tog mig ytterligare några år att våga prata med någon om det. Det känns bra att jag har Kuratorn att prata med. Det känns inte som om hon dömer mig utifrån tidigare uppfattningar. Hon är bara en Kurator för mig. Jag vet inte ens vad människan heter, hon är Kuratorn helt enkelt. Hon är där för att hjälpa mig konfrontera sidor hos mig som jag tidigare inte velat se, men påverkats desto mer av.Nästa måndag ska vi gå ut och hoppa på A-brunnar tillsammans.

 

Mina

13 mars 2007 17:21

Förlåt för att jag var så dum idag
Jag mår inte så bra
Älskar dej
puss

 

winternight

14 mars 2007 12:04

Man kan aldrig riktigt förstå hur en annan människa tänker. Men jag som också haft tvångstankar väldigt länge, vet hur det känns. Och det är jävligt jobbigt, hoppas du kan bli av med dom snart. Kram

http://winternight

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte varit inne här på cirkus ett år. För tre år sedan var jag en mycket aktiv bloggare. Då var bloggagratis en färglös, mycket enkel sida som till och med en teknikdyslektiker som jag kunde förstå mig på. Nu loggar jag in och... WAAAAAAH. ...

Nu har jag bloggat även detta år.

Har ni någon gång känt att tystnaden är värre än vad alla trumhinnespräckande ljud i hela världen, kopplade till en riktigt köttig förstärkare, samlade i ett rum med kraftigt eko någonsin kommer att vara? Har ni någon gång känt att mörkret är värre ä...

Det var länge sedan jag skrev här. Två månader sedan. Det känns som en hel livstid. Som två epoker med en djup avgrund mellan sig. Jag har på något sätt glömt bloggandet i den gamla tiden, och nu är det försent att gå tillbaka och hämta det igen.   J...

Jag har varit en dålig bloggare men jag orkar inte bry mig. Egentligen fattar jag inte meningen med att blogga. Man bara skriver en massa skit och hoppas att någon intresserar sig för det.   Det har inte hänt så mycket att skriva om den senaste vecka...