"Jag är inte rädd för någon annan fara än den jag vill vara rädd för"Dagens händelserJag håller på och läser Processen av Franz Kafka. Jag har varit på Ica Maxi och köpt jättemycket godis. Jag har tvättat håret med mitt vaniljschampo. Jag har haft improvisation på engelskan. Jag har givit växterna i klassrummet liv (egentligen var det Alis som gjorde det, jag var mest där som moraliskt stöd/fikuskontrollant). Jag har gjort ett gammalt nationellt prov i matte som jag inte förstådde någonting av. Jag har ätit två jordgubbsyoghurtar i caféet. Jag har blivit arg på Lillis. Jag har skitit i att plugga inför morgondagens franskaprov. Jag har tagit en promenad med Mina och fört ett givande samtal som ledde fram till nedanstående tanke:Dagens filosofiJag har kommit fram till att livet är som när man står och väntar på någonting som är försenat. Man väntar och väntar på att det som man väntar på ska komma, men ju längre tid det tar desto otåligare blir man. Tillslut vill man ge upp och gå därifrån, men man vågar inte riktigt för det finns en risk att precis efter att man har gått så händer det plötsligt något, och sen får man höra i efterhand av alla andra som stannade kvar hur roligt dom hade haft det.Should I stay or should I go?

Om jag hade brytt mig lite mer om livet, om jag inte hade varit så jävla likgiltig till allting, om jag bara hade orkat engagera migdå hade jag tagit livet av mig för länge sen.Jag har legat instängd på mitt rum i totalt mörker i över två timmar, endast i sällskap av min ipod och min ångest. Det sjuka är att jag börjar gilla det.

I get my friend when I need one I need someone to be one I take anybody I can get And sometimes I wanna call you And I feel like a pet And I'm lonely, but I ain't that lonely yet I go down to the river Filled with regret I go down and I wonder If there was any reason left I've just before my lungs could get wet I'm lonely, but I ain't that lonely yet

Idag tvingades jag gå på en A-brunn, det kallas visst kognitiv beteendeterapi och enligt Kuratorn är det ett effektivt sätt att bota sin fobier på. När den första ångestattacken lagt sig (ca 10 minuter senare) och jag kunde tänka någorlunda rationellt igen, fick jag en stark känsla av att jag gjort något kriminellt. Typ mördat någon, eller varför inte mördat mig själv. Något sånt. Resten av förmiddagen fick jag jobbiga ångestanfall med jämna mellanrum (ungefär som AllisBrallis' attacker fast lite mer psykiskt). Det var minst sagt påfrestande.Jag gick runt hela dagen och väntade på att något hemskt skulle hända, men det hände aldrig. Tvärtom så var det en helt okej dag. Det här kanske låter jättetöntigt för de som aldrig själva haft tvångstankar. Många verkar tro att man väljer själv att ha tvångstankar, typ "ja men det verkar roligt att få ångestattacker varje gång man råkar gå på en A-brunn". Så kan man få känna sig lite psykstörd, lite speciell sådär, lite utvald. Att man gör det för att få uppmärksamhet.Fyfan vad jag är trött på såna människor. Noll empati. Jag hoppas att dom får en plågsam död (kanske). Egentligen kan jag mest bara tycka synd om dom som tror att man väljer att vara lite psykstörd bara för att man är en jävla attentionwhore. Det är ett helvete att ha tvångstankar. Det finns naturligtvis olika grader av tvångsmässigt beteende, och vissa lider inte särskilt mycket av det, men för vissa går det så långt att det hindrar dem från att leva ett normalt liv.Jag har haft tvångstankar sedan jag var runt sju, åtta år. Det har gått mycket upp och ned under åren. Under vissa perioder av mitt liv har jag knappt märkt av dem, men ibland har de varit så starka att de totalt har raderat min fria vilja i särskilda situationer. Många i min omgivning har trott att jag bara låtsas, eller att jag gör det för att jävlas med dem. Det är nog bara jag själv som någonsin kan förstå hur det är just för mig. När jag var åtta tog min mamma med mig till BUP. Jag förstod inte då att det var en psykolog som jag pratade med, och min mamma sade bara lite överslätande att det var "som en doktor". Hon skämdes kanske lite över mig. Hon skämdes kanske lite över sig själv också, kanske tyckte hon att hon misslyckats med att uppfostra mig eftersom jag blivit så besvärlig. Vi gick till "doktorn" en gång, sedan tyckte min mamma att jag var botad.Det tog mig flera år att inse att det inte var något fysiskt fel på mig. Att det var hjärnan som fuckade upp det hela, att det som jag kände inte var på riktigt. Det tog mig ytterligare några år att våga prata med någon om det. Det känns bra att jag har Kuratorn att prata med. Det känns inte som om hon dömer mig utifrån tidigare uppfattningar. Hon är bara en Kurator för mig. Jag vet inte ens vad människan heter, hon är Kuratorn helt enkelt. Hon är där för att hjälpa mig konfrontera sidor hos mig som jag tidigare inte velat se, men påverkats desto mer av.Nästa måndag ska vi gå ut och hoppa på A-brunnar tillsammans.

Alla i min familj är lite halvt bisexuella.

Ikväll har jag varit och tränat, tjoho. Det var väldigt väldigt jobbigt för mina stackars "muskler", som inte är vana vid särskilt tuffa tag. Imorgon är det PB, jag längtar utav bara helvete för jag är en sådan nörd. Jag har fått min bror att gilla det. Han har sett ungefär fyra avsnitt, men han tycker att Scofield är het och att T-Bag är fascinerande. Han förstår dock inte riktigt storheten med John Abruzzi (må han vila i frid) men den biten faller nog på plats snart. Min blogg har blivit en Prison Break-blogg. Det är lite tragiskt kanske man kan tycka, men då skulle ni träffa mig i verkligheten. Tragisk är bara förnamnet (efternamnet är Patetisk).Imorgon är det skola, det är blee. Men jag har tid hos kuratorn klockan 10.40 och det ser jag fram emot, även om det känns lite som om jag slösar bort hennes dyrbara tid. Jag måste kanske göra mig lite mer psyksjuk för att förtjäna samtalstiden.Nu ska jag gå och äta glass och anlägga min framtida fetma.

Idag har jag varit med Lillis. Hon är jättesöt. Vi var på Gallerix och köpte tuffa posters, jag införskaffade en Star Wars och Lillis en Michael Scofield. Sedan köpte jag lite kulturella böcker på Pocket Shop, bla Bröderna Karamazov av Dostojevskij som jag aldrig kommer orka läsa.Därefter gick vi hem till Lillis och ägnade resten av eftermiddagen åt att kolla PB-avsnitt på YouTube.Jag har gått runt och sjungit på diverse förfärliga schlagerlåtar hela dagen, både pinsamt och plågsamt. Melodifestivalen har lagt en förbannelse över mitt sinne. Nu har jag äntligen lyckats få ut de hemska schlagermelodierna ur mitt huvud, och ersatt dem med "Life on Mars". Förövrigt så handlade Musikbyrån igår om den låten (ingen slump att det är just den jag sjunger på kanske). David Bowie var jävligt snygg när han var yngre, även i smink.Nu ska jag gå och sätta upp Star Wars-postern på min dörr. Anakin är så snygg att man dör.