Idag var jag hos BUP, och det var lite läskigt. Den psykolog som jag egentligen skulle pratat med var borta så jag fick någon reservpsykolog, men hon var helt okej. Fast när hon ställde jobbiga, svåra frågor ("Hur känns det? Hur var du när du gick på dagis? Vad har du för fritidsintressen?") då tyckte jag att hon mest var en pain in the ass.

Den här skoldagen var multimeningslös. Jag har inte gjort någonting, förutom att snurra och sedan kasta mig ned på golvet så att jag fick ont i skallen och började må illa. Begåvat.

Och så har jag förstås plågat min omgivning med "Cotton Fields, the Barkis remix", vilket inkluderar en southern accent och falsksång som kan väcka döda.

Det här är en rolig funktion tycker jag och Mina.

Mina är bäst.

Stora deppattacken har anlänt. Mitt liv suger därför att:

Skolan börjar imorgon

Jag har skrivit ett lökigt träningsprogram som bara skriker IG

På tal om lök så smakar vattnet här hemma lök

På ännu mer tal om lök så är Alis en LÖK för hon kommer vara borta från skolan i två veckor för att praoa. Det är lökigt värre det.

Jag har fått lök på hjärnan.

Jag ska till BUP imorgon och det är läskigt.

Jag fyller år på onsdag.

Jag är fortfarande helt sobby över Brokeback Mountain. Men förfan, jag har sett filmjäveln fyra gånger nu och jag lär mig aldrig att jag inte klarar av så sorgliga saker.

Jag äter isbitar och tycker att det är gott.

Jag är tragisk till personligheten.

Jag har slagit pluggrekord. Jag har skrivit klart en teateranalys och ett träningsprogram på en eftermiddag utan att äta något med farligt hög sockerhalt.

BloggaGratis har blivit ilsk. Såhär ska den ju inte vara. Hjälp. Vanans makt är stor.

Idag var jag i Sickla. På vägen dit sjöng/skrek jag "Cotton Fields" i bilen så det hördes hela vägen till Ingarö. På vägen hem sjöng/skrek jag "Sweet Home Alabama". Det finns inga bättre låtar att sjunga när man är på roadtrip.

Nu ska jag snart gå och träna. Det här inlägget är tråkigt att skriva. Livet är för kort för att göra tråkiga saker.

Hejdå.

Det går att få texten centrerad! Jag börjar gilla det nya BloggaGratis trots allt.

Jag tvångstittar på Blues Brothers och Shrek 2 för att inte bli totaldepp. Jag har ätit ca 150 gram Eldorado-choklad (vilket betyder illamående och fetmaångest men med en tillfredställd underton). Jag har lyssnat på "The KKK took my baby away" om och om igen. Inte för att det hjälper ett skit, och jag förstår ärligt talat inte vad en jävla Ramoneslåt skulle ha för uppmuntrande effekt på mitt sorgsna sinne, men jag befinner mig i en desperat situation nu. Min fader är dock ett litet ljus i tillvaron. Jag: Död och mörker och AAAH.Pappa: Hudskämtet. "Skämtet" inom citationstecken.Han är världsbäst på min humor. Det kan bero på att jag till stor del ärvt hans humor (torr, skittråkig och totalt obegriplig).Sedan provade jag hans Blues Brothers-solglasögon, fick en hysterisk skrattattack och konstaterade att det snarare var Nerd Brothers-solglasögon.

AAWWHH, jag är så fucking DEPRIMERAD och jag vill bara dö. Jag har gråtit till och från i tre timmar nu.Jävla Brokeback Mountain.

Idag var det filmkväll fast mitt på dagen hemma hos Lillis mamma. Det var jag, Mina, Alisen och Nina som hade den stora äran att få vistas i Lillis heliga hus (där det luktade plast, eftersom Lillis ibland får ryck och försöker smälta icke brännbart material i ugnen).Vi såg Red Dragon. Först hade vi "engelska för hörselskadade"-subtitles, men det sabbade totalt filmupplevelsen eftersom varje gång det började bli lite spännande stod det [tense instrumental music] längst ned. När det var sorgligt stod det [melancholy instrumental music]. Som sagt, det var en riktig s.k partydödare. Inte för att de svenska översättningarna brukar vara direkta stämningshöjare heller ("motherfucker" brukar översättas som "skitstövel", det säger väl allt).Red Dragon var sådär. Mestadels var den ologisk och ganska lam, men då och då bestämde sig den tatuerade psykopat-killen för att springa runt utan kläder och filmen blev genast lite intressantare. Hm, ja alltså, hans tatuering var fin och sådär. Ni förstår.Imorgon fortsätter filmkvällen fast på dagen. Då ska vi se Brokeback Mountain, trots Ninas envetna protester, eftersom Anni så gärna vill se "bögsex i tältet" och resten av gänget inte alls har något emot Jake Gyllenhaal (utan mustasch dock).Nu slog det mig just att idag var den sista lovdagen. Imorgon kommer det vara som en vanlig helg, och det innebär att det väldigt, väldigt snart är back to hell som gäller.

Jag borde skriva om hur sjukt jävla bra SMK-konserten var igår. Om hur mycket jag älskar Slagsmålsklubben, om hur lycklig jag blir av Wellington Sears. Men just nu kan jag bara tänka på det "lilla" missöde som inträffade under själva spelningen.Lillis hade en papperspåse. Det var en fin och pålitlig papperspåse, som hade klarat att bära både IUP-boken och franskaböckerna. Igår hade Lillis många saker i sin papperspåse. Lillis papperspåse blev plötsligt ilsk, och gick sönder mitt ute i "publikhavet" (500 hoppande fjortisar/emos). Allt som befann sig i Lillis papperspåse befann sig plötsligt under 1000 stampande Converseskor. Tre mobiler (Lillis, Minas och Ninas)En plånbok med legitimation och bankomatkort (Lillis)Två nyckelknippor (Lillis och Ninas)Ett busskort (Lillis)En smk-tröja (min!)Tre "Boss for leader!"-skivor (Lillis, Minas och Ninas)Det blev, för att uttrycka sig milt, katastrofstämning. Nina svimmade, men det verkade hon bara tycka var en rolig upplevelse. Vi missade ungefär halva konserten. Jag och Mina gick runt och fnissade som tjejen i Exorcisten. Det blev ett jävla liv helt enkelt. När SMK slutat spela och lokalen uttrymts så var det bara att börja leta. Detta hittade vi:Minas mobil (i två delar visserligen, men efter lite fix så funkade den igen)Lillis leg och bankomatkortLillis nycklarBakluckorna till Lillis och Ninas skitdyra mp3-mobilerEn skiva (repig som satan)Allt annat var M.I.A Borta. Gone.Gör det mig till en dålig människa om jag tycker att det hela är lite roligt fast på ett väldigt elakt, ironiskt sätt?

Idag var det alltså dags för Dagen D. Filmfestivalen i Bagarmossen skulle äga rum.Först lekte vi UFO på tunnelbanan, och jag envisades med att ha mina flugbrillor på mig under hela resan. Väl framme så greps vi av Bagarmossens fantastiska skönhet och började entusiastiskt plåta allt som bar dess namn (exempelvis Bagarmossens kyrka, Bagarmossens bibliotek, Bagis Grillbar osv).Därefter kom Alis och släpade oss hem till sitt radhus som låg satans långt bort från tunnelbanan. Saken blev inte bättre av att jag hade patetiskt obekväma tantskor med övervinglig klack som jag köpt second hand (i en för stor storlek till råga på allt).Jaja. När vi väl stationerat oss i soffan började själva filmfestivalen. Först såg vi Blues Brothers. Åh, denna underbara film. Plötsligt greps alla av en stark längtan att ta på sig ett par solglasögon och en svart hatt för att sedan bege sig ut på "a mission from God". Men istället för att go wild n' crazy kollade vi på Fight Club, vilket också är en helt fantastiskt film fast på ett helt annat sätt.Sedan fortsatte vi filmfestivalen på annat håll, närmare bestämt på Rigoletto salong 4 där "Parfymen" visades. Jag har just läst ut boken, och jag tycker att de lyckats överföra handlingen och känslan från boken till filmen på ett väldigt bra och genomtänkt sätt. Det som jag upplevde som den största skillnaden mellan boken och filmen var att i boken så beskrivs Grenouille som en riktig fuling, men i filmen så är han ganska vacker. Inte i Gaspard klass förvisso, men vem är det egentligen (förutom Gaspard himself då)?Nåväl. Sedan åkte jag hem, brorsans busskort hade slutat gälla men jag lyckades flörta mig till en gratis åktur på bussen. Det gick inte lika bra i tunnelbanan, eftersom spärren var en riktigt svårflörtad gök.Nu ska jag gå och äta något. Jag har levt på yoghurt och godis hela dagen, vilket i och för sig är gott men i längden ganska tröttsamt.Pling.