I feel dizzy all laid back
And I'm too blind to see
What's going on outside my lonely window
I'm turning on the TV screen
Watch the news for a while
Then I fall back to sleep again

And I'm dreaming 'bout times
Times that are gone
Times when I lived alone
In my own land called Ochrasy
That place was everything to me
The world I made it up you see
It's all there in my fantasy
And I believe it

I'm waking up again and see that war on screen again
And it makes me want to go and hide
This world is full of misery
The anger is too big to see
That's why I had to dream this dream

I was dreaming 'bout times
Times that are gone
Times when I lived alone
In my own land called Ochrasy
That place was everything to me
The world I made it up you see
It's all there in my fantasy
And I believe it

Now they come again all these soldiers without shame
Dressed in black and equipped with fire
They can stop our happy days and put us in the graves
But never reach the Ochrasy

Jag är inställd på deppläge för tillfället. Igår började jag nästa gråta på franskalektionen när jag tänkte på att jag bara hade två veckor kvar av nian. Sen blev jag helt sentimental över Niklas och var tvungen att gå och säga till honom att han var som en "extra pappa för mig".

Konstigt. Jag är inte direkt överexcited när det gäller skolan, så jag förstår inte varför det helt plötsligt är så jävla smärtsamt att lämna den.

Och världens vackraste låt heter Ochrasy. Jag måste skapa mig mitt eget Ochrasy om jag ska överleva livet.

Jag har bloggat i ett år nu. Min blogg sträcker sig från juni -06 till juni -07, och jag undrar om det inte är dags för mig att sluta nu. Som ett litet manifest kan jag sluta blogga när jag slutar nian. Jag behöver känna att jag lägger allt som har med grundskolan att göra bakom mig så att jag kan fokusera framåt.

Jag vill tro på framtiden, men just nu tvivlar jag.